Imago Nova Ikongalleri
 

 
 

 


Den rättfärdiga Rut – tillblivelsen av en ny ikon



Ur egen erfarenhet som utövande ikonmålare vill jag här ge ett exempel på hur nyskapandet inom ramen för ikonkonstens tradition kan gå till från beställning till färdigt verk. Jag väljer en ikon jag första gången målade 1989 och nyligen har målat på nytt, ett porträtt av moabitiskan Rut, inom denna konst kallad den rättfärdiga Rut. I min ikon avbildas hon tillsammans med sonen Obed, förfader till kung David och till Jesus från Nasaret.


Ikonens beställare hade läst och läst om den korta berättelsen om Rut i Gamla testamentet – en av världslitteraturens vackraste kärlekshistorier – och blivit gripen. Som ikonmålare, och detta gäller ofta även konstnärer som arbetar inom helt andra konstarter, är det naturligt att först se sig om inom den egna bildtraditionen. Finns här andra porträtt och kompositioner på detta tema?



    

                                                                                                  Foto: Mattias Piltz.



För ikonmålare födda efter första hälften av 1700-talet har det fallit sig naturligt att, om inte motivet funnits i den egna kyrkan eller man inte sett det på annan plats och lätt kunnat framkalla det ur minnet, konsultera den i våra kretsar berömda Dionysios av Fourna målerihandbok.1 Denna skrift, på grekiska kallad Hermeneia (interpretation), är författad av munken och ikonmålaren Dionysios på det heliga berget Athos i Grekland vid början av 1700-talet. Hermeneia innehåller inte bara kortfattade och insiktsfulla måleritekniska introduktioner till hur man framställer ikonmålningar inom bysantinsk konst i äggtempera på pannå och i al fresco på mur, utan är främst en katalog över en stor del av ikonkonstens mycket omfattande motivkrets. Dionysios har här, utifrån den uppenbarligen goda överblick han hade av den rika motivflora som traderats fram till hans tid, så långt möjligt sökt samla, kategorisera och lista händelser och personer från Nya och Gamla testamentet såväl som från berättelserna om helgonen, martyrerna, änglarna och många andra heliga gestalter. Med kortfattade beskrivningar av hur olika gestalter brukar avporträtteras, men också kontextuella artiklar avseende miljö och betydelsefulla detaljer som traditionellt sett brukar ingå i motiven, har han med denna skrift skapat ett värdefullt uppslagsverk som ikonmålare vid arbetet med skilda motiv har stor nytta av.



    


 Tomt papper med upplinjerade yttermått. Tyvärr saknar jag teckningen till Ruts ikon. Foto: Lars Gerdmar.



Dionysios målerihandbok var för mig dock vid denna beställning till föga hjälp. När jag slog upp ”Den rättfärdiga Rut” fann jag ingen närmare beskrivning, endast titeln på motivet och kommentaren: ”en ung kvinna”, något som i denna bok inte bara gäller Rut utan en rad andra personer och händelser. Det var alltså bara att börja från början och skapa ett helt nytt motiv. I likhet med målarkolleger i alla tider hade jag gjort detta flera gånger tidigare. Och denna del av det kreativa arbetet inom ikonkonsten sker idag som förr i spänningsfältet mellan tradition och innovation, på ett personligt, nyskapande och mångskiftande sätt i syfte att uttolka och förmedla bilder av betydelsefulla personer och händelser i den heliga historien.


Efter att ha läst och levt mig in i Ruts bok och gjort mig en föreställning om Rut som person, stod det snart klart för mig hur ikonen skulle komponeras. Moabitiskan Rut blev inte bara hustru till storbonden Boas i Israel, utan även en förmoder till Guds moder Maria och välsignad med den lille Obed, en av Jesu förfäder. Hör bara hur vackert det står skrivet i Ruts bok i Gamla testamentet, den berättelse som alltså legat till grund för ikonen Den rättfärdiga Rut med sonen Obed.


På den tid domarna regerade blev det hungersnöd i landet. Då drog en man från Bet-Lehem i Juda bort med sin hustru och sina båda söner för att bosätta sig i Moabs land under någon tid. Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahelon och Kiljon. […] Och Elimelek, Noomis man, dog. Men hon levde kvar med sina båda söner. Dessa skaffade sig moabistiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. Och sedan de hade bott där omkring tio år dog också de båda, Mahelon och Kiljon. Men kvinnan levde kvar efter sina både söner och sin man.


Då bröt hon upp med sina sonhustrur för att återvända från Moabs land […] till Judas land.” […] Och Orpa kysste sin svärmoder till avsked, men Rut höll sig alltjämt intill henne. Då gick de båda med varandra tills de kom till staden Bet-Lehem. Och moabitiskan Rut sade till Noomi: ”Låt mig gå ut på åkern och plocka ax efter någon inför vars ögon jag finner nåd.” […] Och det hände sig att åkerstycket tillhörde Boas, som var av Elimeleks släkt. […] Och Boas frågade den bland tjänarna som hade uppsikt över skördemännen: ”Vem tillhör den unga kvinnan där?” Tjänaren […] svarade och sade: ”Det är en moabitisk kvinna, som har kommit hit med Noomi från Moabs land.” […] Då sade Boas till Rut: […] ”Se efter, var skördemännen arbetar på åkern, och följ efter dem. […] Och om du blir törstig, så gå till krukorna och drick av det som mina tjänare hämtar.” […] Så plockade hon ax på åkern ända till aftonen. […]


Och hennes svärmoder Noomi sade till henne: ”Min dotter, jag vill söka skaffa dig ro, för att det må gå dig väl. Så hör då: Boas […] är ju vår släkting. Och just i natt kastar han korn på sin skördeplats. Så tvätta dig nu och smörj in dig och klä dig och gå ned till tröskplatsen. Men laga så, att mannen inte får se dig, förrän han har ätit och druckit. När han då lägger sig, så se efter, var han lägger sig och gå dit.” […]


När Boas hade ätit och druckit, så att hans hjärta blivit glatt, och sedan han gått och lagt sig nära sädeshögen, kom hon i smyg och lyfte upp täcket vid hans fötter och lade sig där. Vid midnattstiden blev mannen uppskrämd och böjde sig framåt och fick då se en kvinna ligga vid hans fötter. Och han sade: ”Vem är du?” Hon svarade: ”Jag är Rut” […] ”Stanna nu kvar i natt […] i morgon vill [jag] ta dig till min hustru […] så sant Herren lever”. […] Så tog Boas Rut till sig och hon blev hans hustru, och han gick in till henne. Och Herren gav henne livsfrukt, och hon födde en son. […]


Och detta är Peres’ släktregister: Peres födde Hesron; Hesron födde Ram; […] Salma födde Boas; Boas födde Obed; Obed födde Isaia, och Isaia födde David. 2




   


Den rättfärdiga Rut med sonen Obed, 52 x 42 cm. Äggtempera på pannå. Ikon målad av Lars Gerdmar 2008. Foto här och i fortsättningen: Mattias Piltz.



Med dessa sköna bilder på näthinnan och medveten om att kung David i sin tur blev förfader till den utlovade Messias – Jesus från Nasaret –  började ikonen av Rut ta form: Hon var en ödmjuk och modig kvinna, målmedvetet på vandring genom livet. Hon hade mognat genom sorgearbetet, var en utvandrare på väg bort från sitt hemland och tragedin med sin make, en av historiens många emigranter, på väg till Guds Israel, som skulle bli hennes nya land. Hon hade gråtit och hennes skyddsängel hade hjälpt henne att torka bort tårarna och genom Guds nåd hade hon funnit en ny väg fram genom livet, som skulle visa sig vara lyckosam.


När jag började teckna kunde jag snart se Rut framför mig, den vackra staden Bet-Lehem, omgiven av Boas vidsträckta åkrar, hur vinden smekte vetefältens mogna ax och Ruts ansikte, en flod med lekande fiskar strax bakom henne och i hennes famn ett knippe säd och sonen Obed, en livlig liten krabat med glimten i ögat. Från teckningens första diffusa, trevande blyertsstreck tog bilden allt tydligare form, framträdde Rut, inte bara som en lycklig mor med sitt barn, på vandring genom Israels landskap, utan också som något av en matriark, med sin lille patriark på armen, som en skön prefiguration av kyrkans stora matriark, Guds moder Maria, hon som bar på Jesusbarnet, det nya och andliga Israels konung. Med barnet och kärven med nyplockade veteax i famnen, som jag efterhand allt tydligare såg framför mig, framträdde snart moabitiskan Rut, på det benvita skisspappret, som nu var fyllt av liv och innehåll, i samma person som en arketyp för den fruktbara kvinnan, som (tillsammans med sin make) ger liv och omvårdnad åt det nya människosläktet, såväl som en förebild, typologiskt sett, för Maria, Joakim och Annas dotter, Guds och kyrkans moder, flera hundra år senare.



     



Obed är en livlig krabat i fyra-femårsålders, som för att upplysa mamma – som uppenbarligen redan hunnit lära gossen både ett och annat – om att allt gott kommer från Herren, här entusiastisk pekar upp mot himmelen. 



Hennes uppdrag som mamma var att visa barnet ömhet och föra det till mognad, och det livslånga ansvar hon i denna roll hade för sonen Obed krävde tålamod och engagemang av stora mått. Detta heliga uppdrag delade hon, som mödrar i alla tider, med sin man, Boas, storbonden i Bet-Lehem, som finns med i bilden någonstans långt borta på fälten eller i något av stadens hus i bakgrunden, dock osynlig för oss, då denna ikon är tillägnad Rut.



      


        Detalj av vattnet med fiskarna och sädesfälten.



Det levande vattnet, med fiskarna i bäcken, som glatt simmar ikapp i friska, ljusblå vågor, blev i denna ikon en poetisk omskrivning för tidens flykt och vårens pånyttfödelse – Guds eviga nu – som i sin tur, i samspel med böljande sädesfält och den skimrande staden i bakgrunden, så småningom, och vid det laget hade jag hela kompositionen klar för mig i huvudet, kompletterade bilden av de mänskliga villkoren: naturen, kulturen och det sociala projektet.



        


Den lilla palestinska staden Bet-Lehem - som betyder bröd-hus (bageri) - finns som bekant alltjämt kvar, belägen på den israeliska Västbanken.



Så lades den så kallade krederingen, grunderingen av målningsunderlaget med en blandning av animaliskt lim och krita i lager på lager med den stora flatpenseln på träpannån, våtslipades, och polerades. Den färdiga teckningen överfördes till den krederade pannån och grundfärgerna lades sedan, enligt rysk teknik, i magra och därefter något fetare lasyrer i skikt på skikt (rysk. lav) enligt alla konstens regler.3 Färgerna gav sig naturligt så, att Ruts mörkröda övermantel gjordes lik Guds moder Marias röda för att förknippa denna med hennes, men modifierad mot en mer svartröd, som bara indirekt berättar om det gudomliga moderskapet.



      


        Detalj av Ruts dovt lysande mörkröda manteln som kontrasteras mot den glada rosa.



Hennes undermantel blev moget rosavit och poetisk lysande, som den ståtligt blomstrande gestalt hon utvecklades till. Obed ikläddes strålande pärlvitt, som berättar om hur dyrbar denne krabat och alla barn är i den himmelske Faderns ögon. 


Senare lades på samma sätt grundfärgerna för landskapet, floden och staden med deras detaljer. Och när dessa grundfärger, tillsammans med linjer och former, genom höjningar från mörka till ljusare färger steg för steg så småningom berikade ikonen med flera tonala, milt stegrade nyanser i dessa röda, gröna, ockrafärgade och blå färgackord, klarnade och förtätades bilden alltmer.


 


      


Ruts ansikte: leende, ömsint och målmenvetet, med anletsdrag och blick som talar om ett odelat hjärta.



Detsamma målades på ett liknande sätt fram i porträttmåleriet, från dess mörkt grönbruna skuggfärg (sankiren, grek. sarx, kött) via det gyllene hudmåleriet, från rödockra, guldockra och ljusockra, steg för steg med allt ljusare höjningar och nyanser mot allt större briljans.5 Så gavs landskap och gestalter volym och närvaro, och efter några veckor kunde Ruts ikon fullbordas.6


Så formade sig denna ikon inte bara till en avbild – ikon – och en personlig dialogbild som beskriver en specifik, helig gestalt i Gamla testamentet och en historiemålning tillägnad Rut som person och nybliven mamma – en bild av kärleken och det goda föräldraskapets villkor – utan också till en arketyp för alla kvinnors problematik och livsvandring, moderskapets uppoffringar och välsignelser, en prefiguration av Guds moder Maria och en hyllning till den naturliga nåden – all den rikedom och skönhet Gud har nedlagt i skapelsens mångfald och i varje människas inre som person med social, kulturell och andlig talang, på färd genom livet, redo att bygga upp en värld.



      


        Detalj av Rut med Obed i famnen, mot bakgrund av staden, fälten och den lekfulla floden.



Som en öppen blomma – mörkröd och rosa – ser vi henne här, Rut den rättfärdiga, böjlig för vinden, kraftfull och mjuk, fortsätta på sin livsväg, med det spänstiga barnet på armen. Hennes mjuka anletsdrag avspeglar en person med ett odelat hjärta, munnen uttrycker förnöjsamhet och hennes blick är både reflekterande, inåtriktad och målmedvetet utåtriktad.



          


Den genealogiska texten sätter in Ruts och Boas och Obeds historia i den stora berättelsen om Guds nåd över det gamla såväl som nya Israel (den kristna kyrkan).


Med familjen och vännerna delades sorger och glädjeämnen, med Gud och församlingen likaså. Under arbete, lidanden och personliga uppoffringar valde hon det rätta (rättfärdiga) och handlade därefter. Som en av oräkneliga mödrar i det gamla Israel uppfyllde hon sin kallelse. Välsignad av Gud och med ett stort mått av uthållighet fortsatte hon frimodigt fram genom åren, fördes det personliga och andliga arvet vidare. Den realistiska kärleken är krävande och svår, men för den rättfärdiga Rut blev denna väg lyckosam och belönades när kärleken besvarades. Så kunde det sanna och det sköna i medgång och motgång blomstra hos Rut och hennes familj. 


Och så kunde Rut tillsammans med sin älskade Boas, som alltså finns någonstans i bilden, och alla de heliga och rättfärdiga i Guds folk i medgång och motgång förvalta livets goda, under böner och gemensamma ansträngningar samverka för allas bästa.




         


Ruts ansikte: mjukt och vänligt, men också starkt, med en hållning som vittnar om mod och framåtanda.



Så gick det till att måla Den rättfärdiga Rut med sonen Obed. Och så framträdde denna ikon först i huvudet, därefter på pappret och senare i linjer, färger, former och ljus, kroppsspråk, mimik och konsten att stilisera enligt den klassiska bysantinska, ryska och i någon mån senmedeltida italienska måleritekniken, under bön och igenkännande glädje och i det för ikonmålaren alldeles naturliga samspelet mellan tradition och innovation.7






Noter


1. Denna bok, troligen skriven 1730-1734, finns idag att läsa i engelsk översättning: The Painter’s Manual of Dionysios of Fourna, övers. Paul Hetherington, London, 1974. ”Efter 1700-talet” gäller dock endast de som hade förmånen att läsa Dionysios handskrift i original eller i avskrift. En första avskrift av vad man trodde var originalet, beställd av den franske arkeologen Didron vid besök på Athos 1839, nådde Frankrike 1842 och publicerades i fransk övers., som 60 år senare dock visade sig ha byggt på en text som var delvis förfalskad. (Jag refererar här och i fortsättningen Hetheringtons inledande texter till hans edition av Hermeneia, s. I–II.) Den berömde ryske historikern, arkeologen och bysantinologen N.P. Kondakov (1844-1925) tog sig an texten 1890 och hade intentionen att ge ut den i tre band. Första delen utkom 1900, men då finansiären dog avbröts projektet. Det skulle dröja till 1909 innan Athanasius Papadopoulos-Kerammeus utkom med en edition av hela Hermeneia, standardeditionen fram till Paul Hetheringtons översättning 1974.

2. Ruts bok, löpande cit. hämtade från kap. 1, 2, 3 och 4, ur Bibeln, Svenska bibelsällskapets varsamma språkliga rev. av 1917 års övers. av Gamla testamentet, s. 275-279, Glasgow 1987.

3. Pannån utgörs i äldre tiders ikonmåleri av en några cm tjock träskiva av torkade och radiellt tillsågade brädor, limmade splint mot splint, men ersätts med fördel idag ofta av snabbväxande långfibriga träslag, t.ex. abachiträ eller amoniakfri masonit, framställt av hårt limpressade, finkorniga träfibrer, benämnt MDF.

4. Detta sätt att måla från mörkare till ljusare färger har ikonkonsten gemensamt med snart sagt alla klassiska måleritekniker i såväl öst som väst från äldsta tid fram till 1700/1800-talet.

5. I detta moment av målningen upparbetar jag färgerna i anstryksteknik med en mängd fina penseldrag enligt italienarnas äggtemperateknik för hudmåleri under sen medeltid (1200/1300tal). Detta sätt tillåter en större kontroll av modelleringen och hindrar de krympningar som förekommer i rysk-bysantinskt hudmåleriet inom medeltida rysk ikonkonst.

6. En utförlig presentation av ikonkonstens måleritekniken och av hur en ikon steg för steg blir till finns att läsa i Lars Gerdmar, Ansikte mot ansikte.Om de heliga ikonerna, s. 218-220, 222-230.

7. Det är i spänningsfältet mellan tradition och innovation ikonmålarens personliga frihet som Guds medskapare blir tydligast. Denna frihet och skaparkraft, som bor i varje människa och som ikonmålaren tar i bruk i sitt kreativa arbete, kommer sig av att Gud skapade människan till sin avbild och likhet (1 Mos 1:26) 

Begreppet tradition (av latinets tradi’tio, överlämnande) avser muntligt, skriftligt och konstnärligt överlämnande av myter, berättelser och tänkande. I konstens sammanhang syftar ordet på olika sätt att teckna och måla, ikonografiska kompositionsmönster, arkitektur, design, ornamentik, etc. Applicerat på ikonmåleriet står tradition för allt det denna konst gestaltar och de avbildningar av händelser och personer som framställts och förts vidare genom seklerna. Detta rika andliga och konstnärliga arv utgör en förutsättning och inspirationskälla för det kreativa arbetet och nyskapandet. 

Innovation (av lat. innovare, förnya) är inom ikonmåleriet förvisso underordnat tradition. Men utan det nyskapande och den personliga kreativitet vi ständigt möter under konstartens historia, vore detta inte längre levande och autentisk konst. 

Den berömde ikonmålaren och ikonologen Leonid Ouspensky (1902-1987) talar i sin bok The Meaning of Icons om den konstnärliga frihet den utbildade och självständige företrädaren av denna konst äger: ”När pannån på så sätt har blivit preparerad utförs teckningen av ikonen med pensel eller penna. En erfaren ikonmålare tecknar antingen från huvudet, om ämnet är välkänt för honom, och vägledd av bildens innebörd utför han kompositionen och gestalterna som han önskar. Eller, om temat endast i någon mån är känt för honom, tar han hjälp av andra ikoner, ikonografiska handböcker, förberedande skisser och så vidare.” (The Meaning of Icons, New Haven 1982, s. 54)







Denna beskrivning av tillblivelsen av den rättfärdiga Ruts ikon utgör en del av artikeln ”Tradition och innovation – ikonens estetik och måleriteknik” som ingår i boken Ikonen – närvaro och källa. 


Läs mer: Tradition och innovation - om ikonens estetik och måleriteknik