|
Självbiografiska uppgifter
Jag är född i Sverige och bor sedan slutet 70-talet i Lund, staden med de vackra parkerna, de stenlagda gatorna och den ståtliga katedralen, vars två torn, sedan år 1145, fri-modigt pekar upp mot himmelen. Vid nitton års ålder gjorde Gud det klart för mig att jag skulle bli ikonmålare. Redan från början betraktade jag denna uppgift som en kallelse till andlig och konstnärlig mognad till förmån för den visuella aspekten av gudsuppenbarelsen. Efter närmare tio års studier och personlig fördjupning kring ikonens estetik och måleriteknik, såväl som den sakrala konstens historia och den heliga bildens teologi, har detta blivit mitt yrke.
Ikonmålare Lars Gerdmar i sin ateljé i Lund 1993.
Jag har lärt mig måla i den klassiska ryska stilen från 1300- och 1400-talet. Men jag har också tagit lärdom från den senmedeltida italienska konsten (maniera Greca), såsom denna kom till uttryck hos målare som Duccio, Cimabue och Giotto.
Mötet med Leonid Ouspensky (1902-1987) och dennes enastående ikonmåleri i Paris 1981 gjorde ett starkt och bestående intryck. Och den följande korrespondensen med honom förde mig djupt in i både de andliga och konst-teoretiska aspekterna av konstarten. Ouspensky anses vara en av de internationellt sett främsta ikonmålarna under 1900-talet, och är the grand old man ifråga om den moderna renässansen för det klassiska ryska sättet att måla. Med sitt måleri och sina böcker The Meaning of Icons (medförfattare Vladimir Lossky) och Theology of the Icon, banade han vägen till en fördjupad reflexion kring den heliga bilden. Och som pedagog och förebild för blivande ikonmålare lade han grunden till ett samtida kvalificerat utövande av konstarten. Hans ambition och redbarhet i egenskap av ikonmålare motsvarade väl det mäktiga andliga och kulturella arv han som en sentida mästare på området representerade.
Ett flertal längre vistelser Italien, där jag fått tillfälle att ingående studera pannåmåleriet såsom detta framstod då den latinska ikonen stod på höjden av konstnärlig och andlig briljans, har resulterat i kompletterande insikter. Idag har jag utvecklat min egen stil och måleriteknik i vilken aspekter av både den ryska, grekiska och italienska traditionen samver-kar.
Färgpigment från Florens för äggtempera på pannå. Terra di Siena Bruciata, Ockra Gialla, Rosso di Cadmio medio.
Den klassiska äggtemperatekniken kräver ett ingående arbete i varje enskilt moment under den kreativa processen, i syfte att förläna historiemåleriet och den symboliska realismen närvaro, liv och påtaglighet. Porträttmåleriet, den koncentrerade realismen och det varmt taktila hudmåleriet, den abstrakta formen i balans med anatomin i kroppspråket, dynamiken i den linjära gestaltningen och ljusmåleriet, är alla uttrycksmedel i denna konst. Det är förståelsen av den inre logiken, samspelet mellan andlig mening och skönhet, inom detta bildspråk, och den konstnärliga förmågan att på ett djärvt och självständigt sätt uttrycka egna erfarenhet inom ramen för detta, som gör ikonmåleriet till en levande del av traditionen. Det är också detta som gör ikonerna till funge-rande andaktsbilder och god konst, som kan inspirera, öppna sig mot betraktaren, såsom nådemedel för ögat.
Som ikonmålare tillhörande den katolska kyrkan utför jag mitt arbete i en tid då det andliga och liturgiska livet i den västliga delen av den kristna världen alltmer efterfrågar heliga bilder, bilder som motsvarar den rikedom av sanning, skönhet och godhet som tillhör den kristna traditionen. Mitt uppdrag är att måla från hjärtat till handen, att med genomlysta bilder söka öppna människans ögon för det som ligger fördolt under materiens slöja. I denna konst kan hon finna den heliga närvaron, respekten, kärleken, renheten och värmen. Inför ikonen kan hon låta maskerna falla. Här får hon tillfälle att möta den verkliga skönheten och den briljant oförställda värdigheten. Med de heliga bilderna för ögonen under gudstjänster och böner, kan hon återfinna den härlighet som finns i djupet av henne väsen, den härlighet Kristus var beredd att lida döden för, den härlighet han har odödliggjort genom sin uppståndelse.
Detta är min egen erfarenhet från både katolska, ortodoxa och protestantiska gudstjänster där ikonen samverkar med ordet och sakramenten. I Lukas evangelium kan vi läsa:
Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det (Luk. 10:23-24).
Guds Ord och Guds Bild är genom det gudomliga Ordets förkroppsligande i Jesus oupplösligt förenade. (jämf. Joh.1) Och genom ikonernas synliga förkunnelse av denna gudomliga verklighet under gudstjänsten välsignas våra ögon i samma höga grad som våra öron välsignas under bibelläsningarna och predikan.
Kristus avslöjar sin gudomliga natur på berget Tabor, flankeras av till vänster profeten Elias, till höger Moses. Detalj ur Kristi förklaring - transfigurationen. Målad 1994. 52 x 64 cm. G:a Råda kyrka.
Ikonen och bildfromheten i den västliga delen av kristenheten ser idag en renässans. För vårt vidkommande som har fått uppdraget att som ikonmålare tjäna denna renässans är situationen både utmanande och ett memento. När vi nu har den historiska möjligheten att medverka till att integrera denna förlorade del av traditionen i vårt eget andliga och liturgiska liv, bör vi sätta ribban på den nivå som är värdig en bildkultur av detta slag. Vi som idag viger vårt liv åt att med denna konst tjäna Guds rike bör, i samma mån som kollegerna i gångna tider, genomföra vår profession med hänsyn till ikonmåleriets höga både andliga och konstnärliga ambitioner.
I katolska kyrkans katekes kan vi ta del av nyskrivna texter om ikonen och liturgin (§1159-1162 samt 2501-2502). Dessa texter, som i allt väsentligt motsvarar den klassiska bildteologin som utformades under det sjunde ekumeniska kyrkomötet i Nicaea 787, är av central betydelse i detta sammanhang. Från katolsk synpunkt sett signalerar dessa formuleringar att det är tid att gå från ord till handling. Att hörsamma denna signal betyder att vi nu också i praktisk mening bör återinföra den heliga bilden och ge den den centrala plats den historiskt sett har intagit den gemensamma öst-västliga traditionen. Ett uppmuntrande brev till konstnärerna från påven Johannes Paulus II av den 4 april i år, som på djupet tar upp frågan om konsten och det andliga, är ännu ett tecken på renässans. Inom den protestantiska delen av kristenheten har detta spörsmål också fått relevans med ekumeniska förtecken. Här banar ikonen en väg tillbaka till de rötter som delvis höggs av i samband med reformationen. Så framstår ikonen i vår tid alltmer också som symbolbilden för ett gemensamt Credo, bilden av det mest essentiella i den kristna tron och erfarenhet. Inte bara de vuxna, utan också de yngsta kyrkobesökarna, barnen och tonåringarna, attraheras av ikonen. Präster och lekmän brukar berättat för mig om hur viktiga ikonerna är för de ungas andliga identitet och mognad.

Kristus och den lille Johannes. Detalj ur den sista måltiden, miniatyr 16 x 20 cm, från Jesu liv, 70 x 90 cm. Målad 1987-89. Privat ägo.
I denna nya, ekumeniska kontext av kulturellt uppvaknande, andligt igenkännande, fördjupning och gemensamt kristet ansvarstagande i en sekulariserad värld, söker jag fullfölja min kallelse som ikonmålare. Låt oss göra som man gjorde i det medeltida Sverige och Europa, då de heliga bilderna ännu hade en självklar plats i de troendes hjärtan. Låt oss inte nöja oss med att den synliga representationen av den gudomliga uppenbarelsen förblir en ringa parentes i det andliga livet. Låt oss tillsammans verka för att den heliga bilden åter blir en påtaglig del av fromhetslivet, i likhet med den bildfromhet vi möter i den ortodoxa kyrkan och i linje med de förhållande som rådde i kristenheten under medeltiden. Denna vision skulle jag vilja dela med dem som har ansvaret för det pastorala och liturgiska arbetet. De troende, såväl som alla de andligt hemlösa människorna runt omkring oss har idag samma behov av heliga bilder som i forna dagar, bilder av inkarnationen och återlösningen, av den sammansatta kristna verkligheten, bilder som appellerar till de troendes andliga mognad, såväl som till den moderna sekulariserade människans längtan efter identitet och personlig värdighet.
Som en samtida och ekumeniskt sinnad ikonmålare erbjuder jag mig att utföra separata ikoner och bildprogram av skilda slag, ikoner för hem och kapell såväl som för kyrkorum i större skala. En ikonutsmyckning kan se ut på många sätt, och jag ställer mig gärna till förfogande för råd och idéer kring hur den heliga bilden i ditt hem eller din kyrka kan gestaltas. Jag utför ikoner i alltifrån miniatyrformat till monumental skala såsom målade triumfkrucifix, processionsikoner, liturgiska ikoner som kan ställas fram i koret för att illustrera de stora högtiderna i kyrkoåret, triptyker, altarskåp, utsmyckningar till tabernakel m.m. Alternativen är många och motivkretsen stor.
Några ikoner ur denna motivkrets, som sammantaget rymmer tusentals motiv hämtade ur både gamla och nya testamentet, såväl som ur den hagiografiska litteraturen, finns nu även till-gängliga i form av reproduktioner. (Se vidare information om detta i butiken.) Dessa ikontryck på A3-ark utges under namn-et IMAGO NOVA EDITIO - den nya bilden: edition - och är ämnade att i besvara det behov som finns av andaktsbilder för privat bruk och som gåvor i samband med konfirmationer och andra viktiga högtider.
På detta och andra vis vill jag, i gemenskap med alla dem som hjälps åt att bygga det nya Jerusalem, hylla Honom som säger:
Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. (Joh. 17:21).
För konstartens egen skull, men än mer för Guds rike och dess invånare förvaltar jag mitt pund. Jag gör det för att öppna paradisblicken, hos stora och små ingjuta mod, skönhet och glädje, stämma in i den stora kören av konstmålares lovsång till mysteriet. Tillsammans med dessa vill jag förmedla och förankra tillvarons fullhet, som stilla, dock obevekligt, flödar fram ur våra gemensamma penseldrag, den briljans och läkedom, det förvandlande ljus som den Evige vill ingjuta våra hjärtan.
Lars Gerdmar i sin ateljé 2001 mot bakgrund av det nylig-
en färdigställda altarskåpet Majestas Domini.
Jag böjer mig för mina föregångare och den heliga traditionen, låter fantasin förbli vishetens dotter, doppar penseln i den aldrig sinande österfloden, låter rättfärdighetens solstrålar uppfylla den oändliga friheten. |
|
|